GazaSchool

Israels försök att förstöra Palestinska universitet

Av Robert Boys, The British Committee for the Universities of Palestine — Översättning från engelska, Jan-Erik Gustafsson

Anhängare av bojkott av Israel bemöts ständigt med att det är fel princip att bojkotta universitet eftersom de är bastioner för fritt tal, och det är fullkomligt perverst att bojkotta israeliska universitet eftersom de utgör öar av liberal opinion i ett annars reaktionärt land.

Inget av anspråken håller för granskning. Bojkottanhängare bojkottar inte individer utan institutioner, och hindrar inte någon att tala fritt. Genom att uttala sig för bojkott uttrycker de sin avsky för israeliska universitets medbrottslighet för sina palestinska kollegors belägenhet bakom Apartheidmuren. De flesta israeliska fakultetsmedlemmarna och studenter har tjänat militärmakten och deltagit i den olagliga ockupationen, och många är fortfarande kvar i armens reserv. Mycket av de verktyg för förtryck som används sker efter forskning på det egna universitetet.

Palestinska universitet har i praktiken inga vänner i Israel. De har sedan länge varit mål för israelisk fientlighet, och under 2018 har fientligheten tilltagit kraftigt. Daphna Golan skrev nyligen i Haaretz om ”förstörelsen av Palestinska universitet”. Detta är ingen överdrift. En kort historisk tillbakablick kan kasta ett ljus över det israeliska agerandet.

Etablerandet av Palestinska universitet

Före 1967 fanns inga universitet i Palestina, bara en enda privat jordbrukshögskola. Unga människor sökte sig för högre utbildning till Beirut, Kairo, Amman eller ännu längre bort. Det var först efter 1967 års krig som palestinier började omvandla sina skolor till högskolor och högskolor till universitet.

Detta skedde delvis för att Israel begränsade rörligheten ut och in för palestinier. Men också för att palestinier visste att för att motstå Israels ansträngningar för att förgöra dem som nation måste det egna folket utbildas, öka sin skicklighet och upprätthålla sin nationella kultur.

Först bildades Birzeit (tidigare en två-årig högskola) 1972, Bethlehem (en utvidgning av det Kristna brödraskapets campus) 1973, An Najah 1977, Islamiska universitet i Gaza 1978, Hebron universitet 1982, Al Quds (en sammanslagning av fyra separat högskolor) 1984, och Al-Azhar 1992. Idag finns det 14 universitet med examensrätt på Västbanken och nio i Gaza liksom åtskilliga högskolor. Studentantagningen har ökat i motsvarande grad som utbyggnaden. Från några få hundra 1973 till 80 000 år 2001, och en bit över 200 000 idag – med 70 000 som är inskriva i Palestinas Öppna Universitet och ännu fler som studerar utomlands.

Israelisk illvilja

Redan från början har Israel betraktat palestinska universitet som centra för motstånd mot dess imperialistiska projekt – vilket en israelisk minister nyligen kallade för ” växthus för terrorister”. Så de sätter upp otaliga hinder i vägen för universiteten.
De tidigare åren i strid mot internationell rätt vägrade Israel gör undantag för tullavgifter för konstruktionsmaterial, laboratorieutrustning och böcker avsedda för universiteten, VAT (moms), och även i vissa fall för lyxskatter. Böcker och tidskrifter censurerades, som var fritt tillgängliga på israeliska universitet. Arbetstillstånd hölls inne för internationella fakulteter – och kom ihåg att efter Al Naqba 1948 fördrevs de flesta palestinier i exil. Israel stänger godtyckligt och regelbundet palestinska universitet.

1973 just efter det att Birzeit blivit universitet stängde israeliska myndigheter ned det och gjorde så flera gånger de följande åren. 1974 arresterade och förvisade de rektorn för Birzeit, Dr Hanna Nazir, till Libanon. Under nästa 19 år ledde han universitet i exil.

Universitetsstängningar, från början ett par dagar eller vecka, blev under 1980-tlaet månadslånga. 1986-87 sköt israeliska styrker ihjäl studenter på Birzeit. De stängde universitet fyra gånger, vid ett tillfälle under fyra månader, och genomförde två storskaliga militära intrång i campusområdet.

Precis efter den första Intifadan börjat 1988 stängde Israel universitetet och alla andra palestinska skolor. Hundratals och uppemot tusentals studenter arresterade utan anklagelse eller rättegång, liksom ett dussintal fakultetsmedlemmar. För de senare var det vanligtvis för försök att undervisa i moskéer, kyrkor, privata hem, vilket kriminaliserades. För studenter var det vanligtvis för att de bar på akademiska böcker, vilket togs som ett tecken på uppror. Som alltid är Israels bevekelsegrund säkerheten: Palestinska universitet hävdades vara plats för ”populär terror och tumult”. Men det faktum att de stängde inte bara universiteten, grundskolor, högstadieskolor och till och med förskolor slog hål på säkerhetslögnen. Att föreslå att förskolor var härdar för terror var så absurt att det slog tillbaka, och de tilläts att öppna igen, men inte universiteten vilka förblev stängda i över fyra år.

De kunde öppna igen 1994 men utsattes fortsatt för olika hinder. År 2000 begränsades rörlighet för studenter från Gazaremsan, vilket var en del i separationspolitiken. Under operationen Gjutet bly 2008-09 bombade Israel avsiktligt och förstörde Gaza´s utbildningsministerium och stora dela av det Islamiska universitetet.

Fram till idag gör den israeliska krigsmakten (IDF) regelbundna beväpnade intrång på palestinska universitet, avbryter undervisning, slår sönder kontor och förstör utrustning. Bara under 2013 invaderade IDF Al Quds universitet inte mindre än 26 gånger och skadade över 1 700 studenter och anställda, huvudsakligen genom att avsiktligen skjuta av rök- och tårgasgranater. Varje dag håller Israel mellan 300 till 500 studenter och ett dussintal fakultetsmedlemmar i förvar, vanligen utan någon anklagelse.

Bantustanisering av Palestinska universitet

Israeliska militärer har upprättat hundratals av kontrollstationer (check-points). En del tillfälliga andra permanenta, vilket gör resor på Västbanken osäkert. Som en följd kan universitet som bara ligger 30 km från varandra inte dela på föreläsare och kurser. Några permanenta kontrollstationer stänger 18.00 och öppnar inte innan nästa morgon. Som en följd kan inte universitetet schemalägga aktiviteter efter 17.00 eller 17.30, då studenter och anställda annars inte kan komma hem.

Hamas har sedan det tog kontroll över Gaza 2007 fullständigt skurits av från resten av Palestina, och studenter från Gaza kan inte längre studera på Västbanken. Till exempel så utgjorde studenter från Gaza 20 procent av alla studenter på Birzeit under de första 15 åren. Idag har Birzeit inga studenter från Gaza.

Det är inte bara Gaza som isolerats. An Najah universitet i Nablus antog ett stort antal studenter från områden Jenin, men även från Tulkarm och Tubas, tills för tio år sedan. Nu på grund av alla kontrollstationer och godtyckliga vägavstängningar ligger antalet studenter från Jenin på nära noll. Universitetens nationella roll undermineras.

Israel kontrollerar allt som palestinska universitet erhåller från utlandet. Det blockerar regelbundet import av vetenskapliga instrument, kemiska förnödenheter, böcker på arabiska, även konst och konsthistoriska böcker. Import försenas i månader, ibland i år.

Israel upprättar ofta hinder för att gör det svårare för studenter och fakultetsmedlemmar att åka fram och tillbaka till Västbanken. Den fullständiga osäkerheten gör det svårt för palestinska akademiker att organisera konferenser eller att delta i konferenser utomlands. Palestinska universitet har i allmänhet inte resurser för magister- och doktorsprogram. De studenter som vill utbilda sig vidare måste därför resa utomlands. Men om de stannar mer än ett år hotas de av Israel kan förklara att de har förverkat sin boendestatus och kan förvägra dem att återvända.

Israel gör det också svårt för universiteten att ta emot gästlärare. De försenar visahantering, eller ger visa under för kort tid, vilket försvårar utbyten.

Israel ökar repressionen

Under 2018 har Israel ytterligare dragit åt skruven för palestinska universitet. I juli stoppade det en tvådagars konferens i östra Jerusalem, som skulle behandla statusen av muslimska donationer och ägande i staden. Det var Israels minister för allmän säkerhet, Gilad Erdan, som beordrade stoppet med motiveringen att konferensen eggade till motstånd mot den israeliska staten. Konferensen skulle ha ägt rum på Hind al-Husseini College, Al Quds universitet i Sheik Jarrah. Israel inte bara stoppade konferensen, det tog även 15 deltagare i förvar, och stängde permanent ned Hind al-Husseini College. Antagligen är det en del av att på lång sikt fullständigt driva ut palestinierna från Jerusalem.

Israel har också övertygat USA att minska finansieringen till FNs flyktingbyrå i Mellersta östern UNWRA, genom att hävda att organisationen ”stärker terrorn” genom att hjälpa palestinier. Förutom att bidra med undervisning och utbilda lärare i grund- och högstadieskolor på Västbanken och Gaza förser UNWRA palestinska studenter med över 1 000 stipendier.

Det mest allvarliga är nu att Israel vägrar förnya visa för akademiker i Palestina, som inte innehar ett permanent uppehållstillstånd på Västbanken. Enligt Palestinas inrikes kommission har Israels förnyelse för dessa akademiker fallit från 70 procent till 10 procent de senaste åren. Israeliska myndigheter påtvingar ej nedskrivna, oklara och ändrade krav på dokumentation, drar ut på tiden och erbjuder bara kortare visa och stämplar som begränsar rörelsen på Västbanken, och kräver finansiella garantier som kan vara så höga som 22 000 dollar. Icke bosatta akademiker måste uppvisa sina anställningskontrakt, som skall visa på ”icke tillåtet att arbeta”. Till i år har icke-Palestinska icke-bosatta akademiker kunnat passera via flygplatsen Ben Gurion, men inte längre.

De flesta av de som påverkas är palestinier, vars familjer flydde utomlands 1948 och som innehar ett utländskt pass istället för ett palestinskt uppehållstillstånd. Bara på Birzeit finns det 15 palestinska fakultetsmedlemmar med utländskt pass, vars visaförlängning har vägrats eller fördröjts. Några av dem har redan lämnat Palestina.

Två som drabbats är Roger Heacock och hans fru Laura Wick. De har båda arbetat på Birzeit i 35 år, han som professor i europeisk historia och hon som barnmorskespecialist och allmän hälsa. De har tvingats lämna sina anställningar, sälja eller ge bort sina ägodelar, och väntar nu i Frankrike i hopp om att Israel händelsevis låter dem återvända. Akademiker som Heacock spelar en kritisk roll i Palestinas högre utbildning. Genom att tvinga bort dem isoleras universiteten ytterligare från omvärlden, vilket minskar kvaliteten i utbildningen som ges, demoraliserar de som blir kvar och avskräcker andra från att stanna i Palestina. Detta är det säkert att säga är precis varför israelerna vägrar att förnya deras visa.

Motståndets logik och medel för motståndet

För att summera så kan inte Israels obstruktionspolitik mot Palestinas högre utbildning enkelt förklaras med hänvisning till ”säkerheten”. Israel tillmäter ett högt värde till sina universitet och forskningsinstitutioner, och betraktar dem som helt vitala för sin ekonomiska, kulturella och nationella överlevnad med vetenskapen om att den praktiskt taget enda naturresursen är dess människor. Israel vet mycket väl om att universiteten spelar samma väsentliga roll i det palestinska samhället. Det vet också att en utbildad palestinsk befolkning är mycket mera kapabel att utmana dess dominans än en dåligt informerad och litet utbildad befolkning. Det är utan tvivel skälet till ständiga angrepp på det palestinska utbildningssystemet. Det är knappast en överdrift att beskriva Israels politik som medeltida scholastistik.

Hittills har Palestina varit anmärkningsvärt framgångsrik i att utbilda sitt folk. Till exempel jämfört med Israel har Palestina en liknande procent av unga människor – och kvinnor – i högre utbildning. En tredjedel av alla palestinier på Västbanken och Gaza inskrivna i utbildning på alla nivåer enligt en rapport från FNs utvecklingsprogram 2016. Läskunnigheten på 93,6 procent är den högsta i Mellersta Östern, och icke läskunniga över 15 år är 3,7 procent, den lägsta i världen.

Men situationen är ömtålig. Ledare för västliga universitet protester högljutt mot den akademiska bojkotten av Israel, men säger ingenting när Israel bombar palestinska universitet eller förlamar deras verksamheter. Västliga regeringar knyter sina armar och gör ingenting. De israeliska universiteten, som vanligt, förblir tysta. Utsattheten och plågorna för universiteten på Västbanken och Gaza kommer att fortsätta att förvärras, och Israel kan antagligen förstöra dem om inget görs. Civilsamhället måste därför agera.

  • Studenter måste arbeta med sina palestinska stödorganisationer på universiteten (PalSocs) för att hjälpa till och förbereda nästa Israel apartheidvecka.
  • Alumni (personer som har jobbat vid universiteten) måste sätta press på sina universitet så att dessa intresserar säg för orättvisorna.
  • Universitetslärare skall sätta press på sina fackföreningar att agera på motioner som har antagits på konferenser. Om de inte har gjort det redan skall de skriva under uppropet Commitment by UK Scholars to Human Rights in Palestine (som har skrivits under av över 700 akademiker).

Var och en som vill veta mera skall följa länken till ’Right to Education Campaign’, ett initiativ av studenter på Birzeit, ’the Campaign to Right to Enter the Occupied Palestine Territory (OPT)’, och ’the British Committee for the Universities of Palestine (BRICUP)’, som alla har råd för hur man kan agera.