Av Gunnar Olofsson, 2019-09-24

Samtidigt som Israels armé fortsätter sina övergrepp mot det palestinska folket har svenska politiker och kändisar slagit runt med festfixaren Micael Bindefeld hemma hos ockupationsmakten i Tel Aviv.

Partiledarna Ebba Busch Thor (KD), Nyamko Sabuni (L) och Ulf Kristersson (M), tidigare partiledarna Mona Sahlin (S) och Fredrik Reinfeldt (M), artisterna Pernilla Wahlgren, Lena Philipsson, Lisa Nilsson, Sarah Dawn Finer, Carola Häggkvist, Charlotte Perelli, Thomas ”Orup” Eriksson, Tomas Ledin, Eva Dahlgren, Christer Lindarw, underhållare och författare som Jonas Gardell, Mark Levengood, Camilla Läckberg och Viveca Sten, journalisten Stina Dabrowski, utförsåkaren Anja Pärson och ett antal andra personer ur svenskt kändis- och näringsliv – alla gjorde de dessa dagar gemensam sak i att med sin närvaro i Israel legitimera en av vår tids mest brutala förtryckarregimers apartheid och folkfördrivning, och ge det palestinska icke-våldsmotståndet mot ockupationen en riktig käftsmäll.

Naturligtvis vet dessa festdeltagare att Israel inte är vilken stat som helst. Att man ockuperar grannlandet Palestina, styr området med stängsel, murar och militär och har flyttat in över 650. 000 av sina egna invånare att leva i olagliga så kallade bosättningar på beslagtagen palestinska mark. Att det här är ett förtryck som pågår just nu, några mil från festandet, och hela tiden förvärras.

Naturligtvis vet man att ockupationen påverkar palestinierna i hela deras vardag då de inte kan bruka sin jord, resa fritt eller få den vård de behöver. Att palestinier som protesterar mot ockupationen fängslas och torteras av militären, och att bara sedan förra året över 300 demonstrerande palestinier har skjutits ihjäl – och uppemot 30.000 skadats – av israeliska prickskyttar. Att många skadade drabbats av livslånga handikapp, med bland annat amputerade armar eller ben. Att den palestinska sjukvården dignar under bördan av allt övervåld.

Naturligtvis vet man att Israels politik utgör brott mot en rad FN-konventioner och upprepade gånger har dömts ut av det internationella samfundet, och att FN:s säkerhetsråd (resolution 2334) förklarat Israels bosättningspolitik för ett allvarligt hot mot freden som måste upphöra.

Naturligtvis vet man att över 200 organisationer inom det palestinska civilsamhället har uppmanat oss i våra länder att med sanktioner, avinvesteringar och bojkotter förmå Israel att upphöra med ockupationen och erkänna Palestinas rätt att existera i fred sida vid sida med Israel. Att vi uppmanats att inte resa till Israel och legitimera ockupationen och förtrycket.

Och ändå gör man detta. Åker hem till ockupationsmakten och festar loss. Varför? Hur skall dessa människor ha kvar någon trovärdighet när de nästa gång talar om demokrati och mänskliga rättigheter? När de försöker lansera sig som föredömen och representanter för någon slags förfinad och hållbar livsstil? Bara under de dagar festandet pågick skadade israeliska soldater ytterligare 109 obeväpnade palestinska civila, varav 39 barn, två sjukvårdare och en journalist. Var finns kritiken och självkritiken från festdeltagarna? Eller någon reaktion från någon alls?

Gunnar Olofsson, Ordförande i Borås Palestinagrupp och medlem av Palestinagruppernas förbundsstyrelse, e-mail: gunnaroson@gmail.com